verkligeningenblogg

Idag är det skitvarmt ute. Det blåser och solen går i moln stup i kvarten, men det är ändå skitvarmt. Jag är inte säker på att jag gillar skitvarmt. Man blir bara sådär... svettig. Och vem fan gillar när kläderna klibbar mot kroppen. Jeans som är tajta redan innan man svettas sitter jävligt tajt då. Å andra sidan så är jag inte säker på att jag gillar skitkallt heller. När byxorna är så tajta att man omöjligt kan ha långkalsonger under och man ändå måste knata iväg till skolan i 30 minus. Låren blir som två stora isklumpar. Två isklumpar mellan knän och höfter. Det är lite skumt det där att tappa känseln liksom... mittemellan två kroppsdelar som man faktiskt kan känna. Okej att tappa känseln i tårna eller fingrarna eller näsan, för där tar det iaf slut. Det finns liksom inget mer efter tårna eller fingrarna. Men låren. Njaaaa. Då blir man som på två olika ställen samtidigt utan att de som sitter ihop. Vad fan är det där emellan just då liksom? För jag vill gärna tro att man defineras av det man känner eller det man tänker eller kanske det man gör. Fast man gör ju för att man tänker och man tänker för att man känner. Och om man inte känner.. finns man då? Fast det har nog inte med känsel att göra alls, utan med känslor. Känsel och känslor. Det är allt annat än samma sak. Det ena beror på det andra. Har man känsel om man är förlamad? Eller.. Det finns ju människor som faktiskt inte kan känna sin kropp alls. Fast de måste ju fortfarande ha känslor och kunna känna dem. De måste ju också kunna känna smärta av svek eller kärlek eller död. Eller sånt där pirr av lycka. Själen har nog också känsel. Jag undrar om den också kan bli förlamad. Kanske, men hur. Jag misstänker ju starkt att vanlig kyla eller massive blood loss inte biter på själen. Där krävs det mer än sånna ytliga saker. Det kan vara kallt utan 30 fysiska minus I say. Förfryser man själen genom att aldrig tillföra den där känslomässiga värmen kanske? Hur vet man om man har förfrusit själen när det inte känns? Det är det där med känsel och känslor. Ibland tänker jag att man inte behöver känsel alls för att kunna känna. Mindfuck. Mind fucking. Fucking mind. I don't fucking mind. Eller jo. Det gör jag ju. För jag känner. Jag kan inte direkt definiera känseln av min egen kropp dock. Det kan nog ingen. Förutom när det gör jävligt ont. Nu var vi där igen med definition genom känsel. Fast om man koncentrerar sig. Om man faktiskt tänker på HUR det känns att sitta på en stol, skriva på tangentbordet, gå på en stig eller hålla en sten i handen. Det är kanske då man känner att man faktiskt finns och lever. Jag vill, jag vill fucking leva. Ska bara känna efter först.

---