smiling at strangers at trains

Men goddamn. Det är påväg tillbaka nu tror jag. Den där inspirationen som varit på vift ett bra jävla tag. För det kliar i fingrarna igen och ord och meningar bara är där. Som det brukade vara. Det finns nog en del som skriker. Sånt som man faktiskt måste ge något slags uttryck för. Ibland är jag arg, ibland är jag ledsen och ibland är jag bara jätteglad. Och jag vill känna. Jag vill känna nu.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0