verkligeningenblogg

Vill mest gå och lägga mig. Och inte kliva upp imorrn. Sova förbi liksom. Och när jag vaknar då är det lördag. Och fredag har aldrig varit. Vet inte om jag orkar två tentor, en redovisning och sen en helkväll på kåren som serveringsansvarig när Piteås studentkår super sig halvt till döds i diverse fåniga utstyrslar. Men jag tror inte det funkar så. Mitt huvud fylls nu mest av kvantiseringsdistorsion och jag hoppas att jag lyckas urskilja något vettigt i det imorgon.

Håret har blivit så långt att jag kan ha värsta hästsvansen utan att det ser förjävligt ut. I övrigt snöar det inte i Piteå. Idag har jag varit i Hortlaxs kyrka och gjort impulssvar av akustiken. Jag tror det blir jättebra. Jag provade sjunga lite där och det lät jättefint. Om en liten stund ska jag till skolan och inleda en hel helg i studion. Ska bli kul, men egentligen vill jag nog bara ligga hemma och sova bort tiden lite. Och håkan har gjort kanske det bästa sen debutplattan.

ÅHÅHÅÅÅÅÅ! Håkans nya är nu äntligen i min ägo. Signerad dessutom! Skitliv som fan att jag inte var där och kunde få den signerad själv. Men så är det nog att bo norr om Sundsvall. Bara att vänja sig. Men nu har jag den iaf. Tack och fucking lov för det! Så bra så fint så fantastiskt. Mmmmmmmmmmmm......

Det där med duschdraperier. Hur kan de liksom.. blåsa på en när man står i duschen, med alla fönster och dörrar stängda? Hur kommer det sig att draperiet alltid kommer farandes som något äckligt kallt och vill klibba fast sig på en? Jag förstår verkligen inte. Det jag vet är att jag tar en liten "hylla" där jag har schampoo och annat skit som man som tjej tydligen behöver för att vara snygg och placerar i hörnet av draperiet, så det inte kan klibba fast på mig. Smart.

Satt här i godan ro och hade det ganska bra. Ramlade över en hel hög med foton från signeringen med Håkan. Fick ett infall att jag bara var tvungen att köpa de skivorna jag inte har. NU. Hamnar på Ginza och fyller kundvagnen med både Håkan och Kent för ja.. Kom på att jag lika gärna kan slå till och faktiskt köpa Hagnesta Hill och Verkligen liksom. Sen kom jag på den briljanta idéen att tradera är kul och ganska billigt. Det har nu slutat med att jag lagt bud på en sådär åtta skivor. Det var inte riktigt tanken med den här kvällen. Kryssar skiten, så snabbt det bara går innan det sker fler olyckor.

Kanske den sämsta mathelgen jag kan minnas. Fyfan för mat. Låt mig ta er tillbaka till fredagskväll. Jag slänger ihop en schysst pastasås med ärtor och curry. Till detta mästerverk kokar jag bandpasta; mums liksom. När pastan är klar och jag ska hälla av den. Vad händer? Jag lyckas hälla ut ALL pasta i vasken. Ville mest gråta. Svor lite och plockade upp det som gick att rädda. Ja ni läste rätt. Jag plockade upp pasta från vasken OCH jag åt den. Lite ledsnare än jag borde varit för jag hade både rödvin och fina kläder till.

Att man aldrig lär sig! Den där tanken "Jaaaa, men nu är jag ju vaken. Det är lugnt att jag stängde av alarmet. För jag är ju faktiskt vaken.. ska bra ligga här och titta lite på bokhyllan innan jag kliver upp...mmmmmmzzzzZZZ.". Sen vaknar man 1½ timme senare och bah GODDAMN. Så var den dagen borta och förstörd.

Okej. Ett ärligt jävla inlägg. Förhoppningsvis utan fina ord inlindade i silkespapper bara för att man faktiskt inte vågar skriva det man menar. För någon kan ju faktiskt förstå. Goddamnit. Jag tror jag sprängs. Eller snarare imploderar. Eller nej, jag förtvinar. Har så fruktansvärt mycket att göra och ta tag i att jag inte vet vart fan jag ska göra av mig själv. Hur står man? Hur andas man? Hur lever man? Så vad gör jag. Inte fan gör jag det jag borde iaf. Antingen så surfar jag facebook, bloggar eller andra random onödiga internetsidor, eller så sitter jag i soffan och tittar på CSI och bara vet att jag verkligen inte borde. För jag skulle må mycket bättre av att faktiskt skriva något, läsa något eller bara tänka på något. Men nej. Och motivationen är väldigt väldigt svår att hitta och jag har nog inte råd att köpa någon heller. Och jag har glömt vem jag faktiskt är. Just nu är jag bara det jag gör. Och jag studerar. Men det gör jag ju tydligen inte. Och så kan man ju inte hålla på. Springa runt och bara definiera sig själv i att man studerar och i det man faktiskt pluggar. Man måste vara mer. Men jag har glömt vad jag är. Jag måste skaffa en hobby. Sen den där ångesten. Jag brukar kunna hantera ångest. Jag har varit jävligt bra på att hantera ångest. Men det har jag också glömt hur man gör. Istället faller jag in i någon slags apati. Och den där välkända nedåtgående spiralen. Jag hatar fan människor. Inte specifika människor i sig. Men fenomenet människa. Jag äcklas av hur vi tänker, hur vi förbrukar, hur vi utsöndrar, hur vi expanderar och hur vi manipulerar och analyserar. Det är någon skräckblandad fascination going on här alltså. För samtidigt så jag kan inte låta bli att förundras. Av hur jävla komplexa vi tillåts vara. Inte bara i vårt sätt, utan i vår uppbyggnad. Hur hjärtat egentligen inte är mer än en köttig klump till muskel, inte större än sin egen knytnäve och hur den jävla klumpen är så avgörande. Hur allt står i direkt relation till varandra liksom. Äter jag mycket blir jag tjock och äter jag lite blir jag tanig. Äter jag mycket stannar hjärtat, äter jag lite stannar hjärtat. Och man vill ju att hjärtat ska slå har jag hört. Jag vill dock att hjärtat ska slå för något. Insåg att det blir jävligt svårt att leva efter den slutsatsen jag dragit. Man måste våga tillåta andra att älska det man själv inte kan uppskatta. Och därigenom tänkte jag att allt skulle vara frid och fröjd. Alla får sitt liksom. Det var inte så lätt. Och jag behöver fan bli riktigt lyckligt jävla kär tror jag för att det här ska gå bra. Och skaffa en jävla hobby.