the bold survive
Det har varit Halloween även i Piteå. Jag var jävligt snygg och fick inte ligga. Tough luck.
Jag kommer få förslitningsskador av allt detta jävla Ms Röjande. Helt sjukt. Ibland funderar jag lite över hur man lyckas. Har fått inflammation i foten av att stå på ett ben, hostat av ett revben och nu har jag träningsvärk i handen efter ms röj. Låter jävligt vettigt.
Idag köpte jag en ny toaborste med silvrigt handtag. Jävligt snitsigt om jag får säga det själv. Och varför jag tyckte att det var värd information, det får man fråga någon annan om. Förövrigt så har mitt hår blivit skitlång och jag tror jag ska färga skiten någon nyans som kan placeras någonstans mellan orange och ljusbrun. Det lär matcha min nya senapsgula jacka superbra! Yey!
Förra veckan var hurtvecka. Jag var och klättrade på tisdagen. Det var svinkul. Det allra roligaste låg dock inte i själva klättringen utan i hur de killarna som var där antagligen aldrig hade sett en tjej förut och var tvugna att klättra i bar överkropp och sådär lagom demonstrativt dra av sig linnet innan det bar uppför väggen. KUL! Sen var jag på gymmet här på Ankars i torsdags. Gymdebut! Fyfan. Det var ganska tråkigt, men samtidigt ganska kul. Kände att jag levde i fredags vill jag lova och åkte hiss NER.
Utöver denna värdefulla och attraktiva information om min vardag så är jag inne i en opeppig period. Funderar över livet och framtiden. Jag borde sluta med massa saker. Det är svårt att sluta.
sleeping sickness
Och jag vet inte hur fan jag ska hantera det. Jag blir så ledsen bara av tanken på hela skiten. Och jag vet inte längre om det är jag som borde ta på mig hela skulden. Om det ens finns någon skuld att ta på sig eller om det som hände var oundvikligt och kanske lika bra. Jag vill kanske egentligen inte tro det. Men tanken slår mig. Slår mig. Och jag vill inte behöva möta och konfrontera. Jag vet inte om jag tänker göra det alls faktiskt. Det får visa sig hur jag kommer hantera situationen om den uppstår. Jag hoppas att den inte gör det, men vill det motsatta. Tror jag. Kanske. Eller inte. Och jag tänker ganska ofta på det här och på vad som kunde blivit annorlunda. Och jag ångrar att jag inte hade mer att säga att jag inte har mer att säga. Men jag är bara så jävla sårad.
