verkligeningenblogg

Totalt mörker. Ogenomträngligt jävla mörker. Igår låg jag i min säng och kunde inte somna, för det var alldeles för mörkt. Ingenting alls. Sådär mörkt att det känns ansträngande och påträngande mot ögongloberna. Det liksom pressar sig tätt inpå. Trycker ner en så långt ner i madrassen det bara går och man kvävs nästan. Och man kan liksom inte ens låta bli att fundera över hurvida det ens finns något därute eller om man ligger i en säng som svävar i tomma intet. Efter en liten stund så kunde jag nästan urskilja de självlysande stjärnorna på väggen en bit bort. Sen om det bara bidrog till den där känslan att sväva i ingenting eller inte, det vet jag inte. Det jag vet är att jag sträckte ut handen, la handflatan mot väggen och lät all osäkerhet på världen strömma ut och bort. Till ljudet av avtagande regn och med handflatan tryckt mot väggen somnade jag iaf tillslut.