verkligeningenblogg

Okej. Ett ärligt jävla inlägg. Förhoppningsvis utan fina ord inlindade i silkespapper bara för att man faktiskt inte vågar skriva det man menar. För någon kan ju faktiskt förstå. Goddamnit. Jag tror jag sprängs. Eller snarare imploderar. Eller nej, jag förtvinar. Har så fruktansvärt mycket att göra och ta tag i att jag inte vet vart fan jag ska göra av mig själv. Hur står man? Hur andas man? Hur lever man? Så vad gör jag. Inte fan gör jag det jag borde iaf. Antingen så surfar jag facebook, bloggar eller andra random onödiga internetsidor, eller så sitter jag i soffan och tittar på CSI och bara vet att jag verkligen inte borde. För jag skulle må mycket bättre av att faktiskt skriva något, läsa något eller bara tänka på något. Men nej. Och motivationen är väldigt väldigt svår att hitta och jag har nog inte råd att köpa någon heller. Och jag har glömt vem jag faktiskt är. Just nu är jag bara det jag gör. Och jag studerar. Men det gör jag ju tydligen inte. Och så kan man ju inte hålla på. Springa runt och bara definiera sig själv i att man studerar och i det man faktiskt pluggar. Man måste vara mer. Men jag har glömt vad jag är. Jag måste skaffa en hobby. Sen den där ångesten. Jag brukar kunna hantera ångest. Jag har varit jävligt bra på att hantera ångest. Men det har jag också glömt hur man gör. Istället faller jag in i någon slags apati. Och den där välkända nedåtgående spiralen. Jag hatar fan människor. Inte specifika människor i sig. Men fenomenet människa. Jag äcklas av hur vi tänker, hur vi förbrukar, hur vi utsöndrar, hur vi expanderar och hur vi manipulerar och analyserar. Det är någon skräckblandad fascination going on här alltså. För samtidigt så jag kan inte låta bli att förundras. Av hur jävla komplexa vi tillåts vara. Inte bara i vårt sätt, utan i vår uppbyggnad. Hur hjärtat egentligen inte är mer än en köttig klump till muskel, inte större än sin egen knytnäve och hur den jävla klumpen är så avgörande. Hur allt står i direkt relation till varandra liksom. Äter jag mycket blir jag tjock och äter jag lite blir jag tanig. Äter jag mycket stannar hjärtat, äter jag lite stannar hjärtat. Och man vill ju att hjärtat ska slå har jag hört. Jag vill dock att hjärtat ska slå för något. Insåg att det blir jävligt svårt att leva efter den slutsatsen jag dragit. Man måste våga tillåta andra att älska det man själv inte kan uppskatta. Och därigenom tänkte jag att allt skulle vara frid och fröjd. Alla får sitt liksom. Det var inte så lätt. Och jag behöver fan bli riktigt lyckligt jävla kär tror jag för att det här ska gå bra. Och skaffa en jävla hobby.