verkligeningenblogg

Det handlar så himla mycket om att inte jäkta fram och mot. Att hitta sin plats liksom. Veta vem, vad och hur man faktiskt vill och vågar vara. Ibland tror jag att jag vet vad jag är. Jag får för mig att jag glömt och avslutat det där kapitlet om självtvivel, osäkerhet och misstro. Sen kommer jag på mig själv. Stå där, sitta där, huka där och bara inte alls vara det jag trodde. Vara det jag inte vill vara liksom. Och man inser att man bara gömmer sig. Kryper in bland beprövade metoder och flyter med och hoppas att det aldrig ska skina igenom liksom, men det gör det. Jag tror att det är dags nu. Att börja om från början. Ransaka sig själv, titta sig själv i spegeln. Börja om och gräva. Gräva mycket djupare den här gången. Bubbla upp till ytan på riktigt. Känna på riktigt den här gången. Man måste nog våga det. Se människor i ögonen, låta solen skina in och lovsjunga faktumet att man iaf lever.