verkligeningenblogg

Och jag vet inte hur fan jag ska hantera det. Jag blir så ledsen bara av tanken på hela skiten. Och jag vet inte längre om det är jag som borde ta på mig hela skulden. Om det ens finns någon skuld att ta på sig eller om det som hände var oundvikligt och kanske lika bra. Jag vill kanske egentligen inte tro det. Men tanken slår mig. Slår mig. Och jag vill inte behöva möta och konfrontera. Jag vet inte om jag tänker göra det alls faktiskt. Det får visa sig hur jag kommer hantera situationen om den uppstår. Jag hoppas att den inte gör det, men vill det motsatta. Tror jag. Kanske. Eller inte. Och jag tänker ganska ofta på det här och på vad som kunde blivit annorlunda. Och jag ångrar att jag inte hade mer att säga att jag inte har mer att säga. Men jag är bara så jävla sårad.